Så! Nu är det dax att avsluta min legendariskt blivande deckare och jag tror att många av er skulle vilja läsa slutet, spänningen är olidlig. Jag kommer att lägga in ett urklipp så att ni får smaka av och imponeras av mitt magistiala arbete.
Lägger som sagt in senare, ska plugga vidare nu.
Dessutom så måste du fixa klockan på bloggen. Vet inte vad som ha hänt. Kanske framtiden som har besökt?
Ni får alla ha det sålänge!
Nu efteråt när jag väl skrivit klart och lämnat in min berättelse så känns det ganska sorgligt, jag var så inne i minberättelse att jag troligtvis inte ville att den skulle ta slut. Det begränsade antal sidor som fick skrivas gjorde att manfick planera sin berättelse ganska väl för att få ihop något som faktiskt funkade.
Jag är väldigt tacksam att vi fick använda oss av vår egen fantasi när vi skrev våra berättelser. Det gjorde det hela mycket roligare och mer flexibelt.
I slutändan så är jag väldigt stolt över det jag åstadkommit och det kan troligtvis vara ett av de bästa arbeten jag någonsin gjort.
Tack!
Jonathan Lundström
En bild på pojken med det "missbildade" ansiktet.
Det är fyra skolkamrater som är runt 18års åldern och väldigt nyfikna på att se världen och vara unga så länge som möjligt. Jag bestämde mig för att det skulle vara 2 flickor och 2 killar för att jämna ut jämdställdheten i historien. Sanna, Natalie, Henke och Bert är deras namn. Henke är lite av en ledare i ”gänget” och van vid att bestämma hur och vad dom ska göra.
Bert är lite mer av en kille som ser upp till Henke och vill vara som han. Bert är även förtjust i Natalie som är den snygga i gänget. Sanna är bara där för hon ska vara det. Hon har ingen speciell egenskap, hon bara är där.
Allting började med att 4 skolkamrater vid namn Henke, Natalie, Bert och Sanna hade bestämt sig för att åka på en skidresa i Holmen kollen. En stor snöig ödemark med backar här och där. Deras sportlov hade precis börjat. Allt var packat och de var klara att åka. De klev in i varsin bil och började köra mot stugan de hade hyrt. När de anlände till stugan hade de 4 skotrar redo och utrustade för att startas. Dom satte sig på varsin snöskoter och började köra mot den snöiga och isiga skogen, en oändlig yta med snö och granar som stod tätt intill varandra. När de hade kört i några timmar kom det fram till en rund stor snöig plätt utan träd. De bestämda sig för att stanna och vila där ett tag. Plötsligt hojtade Henke till:
- Vi bygger en snögubbe!
Jag hade lite svårt att komma i gång med berättelsen, men jag körde på den första idén som kom upp i mitt huvud. Under skrivandets gång så förändrade jag ursprungsidén rätt mycket, men behöll själva grundtanken. Berättelsen är under genren nutid.
Det finns två stycken huvudpersoner som heter Ebbe och Ester. De känner sig båda rätt trötta och instängda där de bor. De har mejlat varandra under en lång tid och nu ska de träffas för första gången och åka och tågluffa runt om i Europa.
Ester och Ebbe är väldigt lika till sättet.
Inledningen börjar såhär:
Hjärtat dunkade hårt i bröstet. Tåget kom sakta emot henne. Ester gick längre in på perrongen, eftersom hon inte ville riskera att snubbla och hamna under tåget. Inte nu när livet skulle börja. När tåget stannat gick hon försiktigt på. Hjärtat dunkade fortfarande snabbt och hårt. Ester hade aldrig känt sig så levande innan. Hon tog sätet bredvid fönstret. Där skulle hon sitta och titta på alla landskap som åkte förbi. Se betongen bli till grönskade ängar. Det tog två stationer innan ensamheten bröts av en tjock ölstinkade gubbe som sjönk ned med en duns på sätet bredvid henne. Ester makade sig längre intill fönstret. När hon andades bildades det imma på rutan. Hon skrev ”Ebbe” med fingret och tänkte att det inte var långt kvar.
”Allt började i en typisk mörk och fuktig gränd, och det hade inte kunnat börja sämre. Vad denna gränd strax skulle få vittna, är ovittnat för alla gränder.”
Men början på den här deckaren börjar på ett helt annat ställe. Nämligen danska Hornbäck. Solen hade nått toppen för några timmar sedan och värmen som en gång funnits där försvann märkbart. De flesta par och familjer började packa ihop sina saker och förbereda sig för sin hemfärd.
Solen hade gått ner och festerna hade börjat.
Jag själv hade druckit ett par glas och var rätt så på lyset. Jag kan säga att efter de glasen jag fick av mannen i blått så mår man inte bäst. Om man såklart förutsätter att jag mådde ”bättre” innan solen gått ner.
Syntax Error ©
Jag hade lite problem med min berättelse, det var lite svårt att komma på hur jag skulle lägga upp allt, men sedan gick det till. Jag visste även inte hur figuren skulle se ut men efter att jag kollade på ett barnprogram fick jag lite insperation, detta ledde till att genren blev att jag blandade ihop lite fantasy och nutid. Jag kallade även min berättelse för ”Livets dröm”.
Inledning:
Jag vaknade på morgonen, trött och ännu mer trött. Jag låg i sängen och orkade inte gå upp, fastän jag hade massor av saker att göra. Kasta skräp, städa och kanske plugga lite. Efter några minuter gick jag upp, tog på mig skorna och gick ut för att kasta skräpet. Gatorna var som vanligt fulla med bilar och människor. Jag brydde mig inte, det har alltid varit så och det kommer aldrig att ändras.
Helt plötsligt såg jag på en övergiven soptipp bland rostiga bilar, slängda leksaker och massor av skräp hit och dit. Mellan plast i olika form och i flera olika färger satt en figur, en ensam figur utan sällskap. Figuren var befläckat med flera olika färger, brunt, gult, rött och svart.
Huvudet var avlångt men inte ens ett hårstrå syntes. Huden var mycket ful och gjord av säckväv. Hans stora, runda ögon var av plast. Den ena lite större än den andra men ändå var de perfekta. Ena armen var kortare än det andra, benen var lika långa men fötterna saknade tår. Nedanför hans ögon pryddes hans hud med stora trådar i sicksack. Så ful figuren var men ändå så speciell jag kunde inte låta den att vara. Jag närmade mig till figuren och började titta lite närmare, helt plötsligt började figuren att röra på sig. Jag blev rädd och backade undan, men jag skulle tänka mig att figuren blev mer rädd än vad jag blev och vi båda sprang ifrån varandra en bit.
Efter en stund tänkte jag ”Herregud, det är ju bara en leksak hur kan jag bli så rädd”? Ännu en gång närmade jag mig denna figur och den rörde inte på sig. Jag klappade till figuren lite lätt, och den flyttade på sig ifrån mig.
BERÄTTELSEN: Min berättelse kom fram rätt spontant. Jag hade väldigt mycket problem med att starta, sen började jag bara skriva och det slutade med en berättelse som har genren nutid och heter ”en flickas sista önskan”.
Eller jag hade faktiskt läst på en blogg om en tjej som förlorat hela sin familj och tillsammans med det och lite andra upplevelser satte jag ihop en på hittad berättelse.
HUVUDPERSONEN: Min berättelse handlar om en flicka som heter Tea. Hon har brunt lätt lockigt hår och stora klar blåa ögon. Tea är en mycket stark tjej som gått igenom en hel del under sina 18 år.. Mer än såhär kan inte jag säga!
INLEDNING:
Det var en liten mysig stad långt ifrån allt annat. Denna stad var väl precis som alla andra städer här i världen, en stad full av människor, brott, lycka och kärlek.
Ändå var det något som gjorde denna stad så speciell!
De små husen med de snedbyggda taken och vägarna som säkert inte gjorts om på hundra år. Sedan alla människor, både gamla och unga som springer runder på de trånga gatorna när solen stod som högst på himlen och på natten låg staden så tyst och stilla. Det var så tyst så att du hade kunnat höra en knappnål falla. Med detta gjorde de staden på något konstigt sätt väldigt magiskt.
Dock var det inte riktigt om denna stad vi skulle prata så mycket om, utan den här berättelsen handlar om en liten tjej på åtta år vid namn Tea. Hon hade långt fint brunt hår som var lite lätt lockigt. Sedan stora klar blåa ögon. Hon bodde i stadens mörkaste vrå..
Som fyra åring förlorade hon sin far som var alkolist. Två år senare är hennes bror med i en bilolycka och överlevde tyvärr inte och hennes mamma ligger på sjukhuset i staden med cancer. Hon kämpade varje dag för att kunna bli frisk igen och låta hennes dotter få den där ”normala” uppväxten som alla andra barn hade fått i staden. Dag ut och dag in satt den lilla flickan inne på sjukhuset på en stol bredvid sin mamma.
Under tiden som andra barn i Teas ålder satt vid skolbänken och lärde sig en massa om multiplikation, Sveriges karta, namnen på de olika djuren i skogen osv. De var även ute och lekte i den vackra parken och skrattade så som en vanlig åtta åring bruka göra.
Men inte Tea, hon satt på den där tråkiga kala stolen och höll i sitt block hon hade fått av farmor och i de där fina kritorna som fanns i alla möjliga färger, som hon hade fått på sin åttonde födelsedag utav moster Britta.
Tyvärr så klarade inte mammans hjärta och kropp av cancern så hon somnade sakta men säkert in i en stillsam sömn. Flickan står nu ensam kvar i ett hörn med ögonen fyllda utav tårar och sorg.
Huvudpersonen:
Ganska så konstig utseende, befläckad figur, stora runda ögon, ena armen var kortare än det andra, och foten saknade några tå. Öronen var olika stora men ändå såg han speciell ut. Denna figur kallar sig själv för Tip.
syntaxerror (14)
thaipinnen (5)
Olivia (4)
lina (4)
Slickepinne (3)
hannarasmusson (3)
aiawitwit (3)
redhairedloser (2)
JohannaVo-Van (2)
Vattenfall (2)
gandalf8 (2)
stampe.. (1)
tallkotte (1)
Luftballong (1)
FilipOttosson (1)
hejsan (1)
jeglg9se (1)
ludvigrydstrom (1)
NadaYassine (1)